Kia ora

Igår kväll var jag verkligen nere i en svacka. Kunde inte låta bli att fälla en tår när jag låg i min nya säng i mitt nya hus som är på andra sidan jordklotet. Men idag var det lite bättre, allt är bra tills jag inte gör någonting för då börjar jag tänka på allt som jag saknar hemma...

Jag vaknade runt 4 i morse av en ångestattack. Vad håller jag på med? Varför utsätter jag mig för det här? Varför är jag inte hemma med min familj och mina vänner som jag älskar? Det tog en stund innan jag kom på varför jag gör det här. Framför allt vill jag bli en starkare person. Jag vill få bättre självförtroende och kunna säga att jag klarar vad som helst. Men också för att jag kommer att få uppleva så himla mycket det här året. Både bara och dåliga och jag tror att det är vad som krävs för att kunna uppskatta mitt liv i Sverige mycket mer. Alla säger att jag är så himla modig som vågar åka, men faktum är att jag aldrig har varit så rädd i hela mitt liv. Jag har varit rädd ända sen jag bestämde mig för att åka. Men saken är den att livet är för kort för att kastas bort på grund av rädsla. För att komma någon vart här i livet måste man välja den svåra vägen. =)

Idag har jag och Jane åkt in till the supermarket och köpt lite grejer. Bland annat så köpte Jane en byrå till mig som jag kan ha bredvid min säng, en väckarklocka och mina skolskor. Så himla snällt!! Jag kunde välja mellan klotskorna jag visade i ett tidigare inlägg, USH, eller ett ballerinaliknande par.... Hm.. svårt val.. så det blev trots allt ballerinaskorna.
Sen kom Kate Bond (min suporter cordinator) över för att ge mig min skoluniform. Den är faktiskt inte så illa som jag trodde! Lägger upp lite bilder på den sen och lite på min omgivning. Det är väldigt struligt med internet här nu, den finkar nästan inte alls, men det försöker fixa bredband för fullt!
Sen har jag spelat Wii med Lucas och hans lilla vän Willy. Haha Willy är så liten så hans vänner kallar honom Alfie. Stackarn.. Så om familjen inte räknas så är lilla Willy min fösta vän här i NZ!

Sen tog Jane mig in till stan och visade mig runt lite grann. Vi har en stor park i stan som är hur fin som helst med ett stort fält där de spelat rugby och kricket. Ska verkligen försöka göra så många sporter som möjligt här, jag har ju värsta chansen eftersom jag inte behöver anstränga mig så mycket i skolan och så vill jag ju hålla mig upptagen så jag inte tänker så mkt på Sverige. hehe

Jag är verkligen helt slut på kvällarna för man ansträngt sig så. Man försöker att vara trevlig mot alla, se glad ut och skratta fast man inte förstår ett skit av vad de säger, och samtidigt försöka få dem att förstå vad jag säger!! Med deras kiwiaccent förstår man ungefär varannan mening.

Konstiga saker jag märkt de två senaste dagarna.

De har honung till allt, i senapen, på mackan, i såser.. och de tyckte jag var konstig som hade honung i teet... hm
Varje eluttag har en knapp man måste sätta på för att den ska funka.
Min familj diskar allt för hand, dvs, INGEN DISKMASKIN.
Finns inga lås på varken toalett eller duschrum. Här är det knacka som gäller!
Man hälsar på ALLA i stan, fast man inte känner varandra.
”Sweet as” är tydligen skitcoolt att säga. Tyckte de va lite konstigt efter som det betyder ”snygg rumpa” .. men i själva verket betydde det häftigt.
13 åringar beter sig som 7 åringar. Seriöst, Lucas leker fortfarande med bilar!

Nu ska jag ut och springa med Jane och hunden! See ya later!

JAG LEVER!

Ja efter 36 h resande på är jag äntligen här! I Nya Zeeland! Det är ca 28 grader och jag har gått i shorts och linne hela dagen! ;)
För två h sen kom jag till min nya familj. The Hooper family. De är verkligen jätte gulliga. När jag anlände till familjen så kom Jane (mamman) och kramade mig och tog min 23 kg tunga väska på ryggen. Haha och hon är väldigt liten :P Sen visade dom mig runt i huset som också är väldigt litet och i 70 tal. Lucas (min värdbror) hade riktat en täckning på min dörr där det stod ”welcome Ida” och så hade de lagt chocklad på min säng. Haha så gulligt
Man kan säga att de är lite annorlunda från hemma. De har FÅR på bakgården, ingen spegel på toaletten 3 tv kanaler och precis när jag kom så fick jag en Heineken i handen. Haha Men I like it!

Nyss fick jag en jättehemlängtanshock! Jag började undra vad jag gör här. Allt är så svårt. Språket framför allt och att försöka bli en i familjen. Att kunna känna sig avslappnad med dem. De är totala främlingar än så länge. Har börjat tvivla på mig själv om jag verkligen kommer att klara det här, men jag har kommit så långt nu. Min resa har ju precis börjat. Det är svårt i början, eller hur? Känner mig bara så otroligt ensam...
I morgon ska Jane och jag åka hem till min suporter koordinator och prova ut min skoluniform för på måndag börjar jag på Ashburton College, men nu ska jag bara sooova!

De har inte lyckats fixa bredband än men det skulle komma snart, därför kanske jag inte kan blogga så mkt nu i början.

Saknar er!
/Ida

Dancing in September

Dagen innan the D day!

Jag har nog aldrig varit så här livrädd förut. Vad som rör sig i huvudet är en soppa blandat med ångest och förhoppningar. Har sagt hej då till de flesta nu förutom Mikaela, Sandra och Sara som kommer i dag. Kommer verkligen bli skit svårt att vara utan vännerna. Ni vet vilka ni är, jag kommer sakna er som faan! ;(

Om en timme kommer Millan och säger hej då. Det kommer nog att bli det svåraste. Vi har varit bästa vänner i 8 år och alltid varit där för varandra. Och nu plötsligt ska jag ta farväl för en hel livstid. Kände hur tårarna började komma när vi låg i snön och tittade på stjärnhimmlen 00.30 i natt. Tack för att du stöttar och pushar mig samtidigt som jag vet att du bakom ridån är lika förkrossad som jag. Att bara inte kunna ringa och prata mitt i natten när man inte kan somna eller att inte kunna se din min när du förlorar i Wii. "Nä nu vill jag inte va med mer!!" Jag kommer att sakna dig så otroligt mycket Melinda! <3

Nu är nästan hela packningen klar. Känner hur resfebern misshandlar mig totalt. Igår åkte jag in med mamma och köpte det sista... Hårsprej, en Sverigebok och TON med svenskt godis!! :) Tur att det inte ligger i handbagaget, är nog slut när jag kommer fram då :P

I morgon 18.15 går planet till London, därefter 21 h lång resa till Sidney och därifrån till Auckland i NZ. Vet inte riktigt hur lång hela resan är, men det kan röra sig om 30-46 h vad jag har hört :S Min rygg kommer bokstavligen att dö!! När vi anländer till flygplatsen väntar några AFS volontärer på oss som sen skjutsar oss till ett ankomstläger. Där kommer vi att få chilla, äta, BADA I POLEN och ungås med de andra utbytesstudenterna. Dagen efter skiljs alla åt och beger sig till deras nyblivna familjer. För min del betyder det plan (BY MY SELF) från Auckland till Christchurch. Där hämtar en tjej som heter Cate Bond mig. Hon är representant för AFS i Asburton(där jag bor). Det var hon som hittade min familj :) Hon skrev ett mail till mig igår där hon sa att hon skulle vara där för mig hela året och att jag bara kunde ringa för vad som helst, till och med om jag bara ville prata. Åhh :) Sen kommer det jag fruktat, DET FÖRSTA MÖTET MED FAMILJEN! :S Vad ska jag säga? Vad ska jag göra? Lägligt att jag har fått en stor finne i pannan också.

Som ni vet så tänkte jag blogga under mitt år i NZ. Men eftersom jag har BLOGSPOT så kan jag inte se någon statistik.... dvs se om det är någon som läser min blogg eller inte. Därför skulle det vara askalas om ni ville kommentera lite då och då.. Men eftersom jag har BLOGSPOT så måste man ha ett googlekonto för att kunna kommentera. :P Men det är aslätt att fixa. Man behöver bara göra en användare med lösenord :) Skulle verkligen vara skit kul att få lite feeddack så man vet om någon läser i huvudtaget :P

Kanske slänger in en kommentar i morgon, men om inte så får ni har det så underbart här i Sverige! och NEW ZEALAND HERE I COME!! :D

Smyger in med lite skönt 70 tal med Earth, wind & fire.

Hejdå!